Idag tog jag en snabbtripp till Stockholm, och gud vad jag älskar att åka buss helt ensam, lyssna på Morgonpasset i P3, blunda och slumra till. Konstigt egentligen, men alldeles sant.

Mina dagar går fortfarande åt till jobb. Det är lite samma varenda dag, men jag trivs nog så bra som det går att trivas. Däremot längtar jag bort något så fruktansvärt mycket. Det finns tusen saker jag vill göra precis just nu. Mest resa. Jag vill åka till New York en månad, hyra en lägenhet med en näve vänner och inte ha någonting planerat. Ungefär. Bara för att jag är oförmögen till att vara spontan här hemma i vardagen, jag planerar allt. Vilket är bra såklart, men oftast bara jobbigt. Allt blir så fel om det jag planerat inte stämmer, eller om jag blir tvungen att ändra i planeringen. Det gillar jag inte alls. Då blir det felfelfel.

Jag vill samla ihop mina finaste, galet saknade klassvänner och åka och hälsa på dem som hunnit flytta härifrån. Canada och Berlin närmare bestämt. Det vore fint. För jag saknar dem varenda dag!

Jag vill åka till Thailand också, eller nåt liknande. För att upptäcka, bli fascinerad, och för att sola och bada. Däremot åker vi till London om två månader, med hela stora familjen. Det ska bli himlans fantastiskt. Jag har till och med läst att mars är Londons torraste månad, otippat.

Något mer jag vill göra är att plugga. Jag vill skriva skolarbeten, få bra betyg, ha en klass, gå och fika jämt och ständigt, känna att jag gör något vettigt. Det enda är att jag inte har en blekaste aning om vad jag vill plugga. Jag vet inte vad jag tycker är kul och spännande, vad jag skulle kunna tänkas vilja hålla på med i framtiden. Dessutom känns allt lite för svårt och krångligt, som att man måste vara bäst från första början. Lite så.

Någongång ska jag hur som helst ta tag i allt det här. Hitta vänner att resa med, boka flygbiljetter, kolla upp universitet, kurser, högskolor m.m. Ja, så ska det bli!