Kärlek för mig är många olika saker. Det är min familj, mina vänner, Björn Gustafssom, sol, mina bomskor, sommar, havet, leenden, kanelbullar, men framför allt dansen.
Dansen är verkligen kärlek för mig. Utan dansen hade jag aldrig klarat mig. Den gör mig lycklig, glad, får mig att skratta och känna mig duktig. Den hjälper mig även att klara av alla svåra stunder.
Den bästa känslan som finns är när man står bakom ridån, ser hur ljuset i salongen släcks, hör pubikens förväntansfulla pplåder, känner hur adrenalinet pumpar. Sedan, helt plötsligt, dundrar musiken igån och ridån öppnas. Ljuset bländar mig och applåderna nästan överröstar musiken, plötsligt åker en ilning av nervositet genom kroppen, jag andas snabbare och magen drar ihop sig. Men det förvinner så fort jag tar första steget och sedan kan jag inet göra annat än att le.
Känslan att stå där på scenen och dansa, när alla problem är som bortblåsta, när det enda som betyder någonting är dansen, den känslan går inte att beskriva. Kanske är det kärlek, kärlek till dansen, eller kärlek till den där härliga känslan då jag bara är lycklig?
Jag kan utan att ljuga säga att jag älskar dansen, att jag älskar att dansa. Men jag kan lika ärligt säga att den ett flertal gånger fått mig att gråta, och inte bara av lycka utan av en hel massa andra orsaker också. T.ex. när allt bara går dåligt, när man inte kan snurra lika många varv i piruetterna, när man inte kommer ihåg danserna och känenr sig värdelös, när man blir tvungen att improvisera och prestationsångesten tar över allt annat, när alla danskompisar blivit bättre och man själv står och trampar på samma ställe, när komplimangerna, berömmet och själförtroendet står flera mil bort, då man fått en dålig placering och allt man kämpat för rasat, då är det inte kul längre.
I dessa stunder frågar jag mig själv: Varför gör jag det här? Varenda gång tårarna rinner frågar jag mig själv det, och det är alltid samma svar som kommer upp i mitt huvud: För att jag älskar det!