Jag ryste ofrivillig till. "Ja", viskade jag för att min röst inte skulle brista.
Om han hoppades att jag bluffade, så skulle han bli besviken. Jag hade redan fattat det här beslutet och jag kände inga tvivel. Det spelade ingen roll att jag var stel som en pinne, att mina nävar var knutna och min andhämtning oregelbunden...

Han höjde ögonbrynen. "Är det vad du drömmer om? Att bli ett monster?"
"Inte precis" , svarade jag och rynkade pannan åt hans ordval. Monster, alltså? "För det mesta drömmer jag bara om att vara med dig för alltid."
Hans ansiktsuttryck förändrades, blev mjukare och sorgsnare av den längtan han hörde i min röst.

Jag rörde vid hans ansikte. "Edward", sa jag. "Jag älskar dig mer än allt annat på jorden tillsammans, räcker inte det?"
"Jo, det räcker", svarade han och log. "Det räcker för alltid."


och jag kan säga att den var lika bra andra gången!