Before you, Bella, my life was like a moonless night. Very dark, but there were stars—points of light and reason… And then you shot across my sky like a meteor. Suddenly everything was on fire; there was brilliancy, there was beauty. When you were gone, when the meteor had fallen over the horizon, everything went black. Nothing had changed, but my eyes were blinded by the light. I couldn’t see the stars anymore. And there was no more reason for anything.



Det absolut bästa jag någonsin sett! Känslorna kastades runt runt och tårarna rann ohämmat. Jag är helt klart besatt...

Jag ryste ofrivillig till. "Ja", viskade jag för att min röst inte skulle brista.
Om han hoppades att jag bluffade, så skulle han bli besviken. Jag hade redan fattat det här beslutet och jag kände inga tvivel. Det spelade ingen roll att jag var stel som en pinne, att mina nävar var knutna och min andhämtning oregelbunden...

Han höjde ögonbrynen. "Är det vad du drömmer om? Att bli ett monster?"
"Inte precis" , svarade jag och rynkade pannan åt hans ordval. Monster, alltså? "För det mesta drömmer jag bara om att vara med dig för alltid."
Hans ansiktsuttryck förändrades, blev mjukare och sorgsnare av den längtan han hörde i min röst.

Jag rörde vid hans ansikte. "Edward", sa jag. "Jag älskar dig mer än allt annat på jorden tillsammans, räcker inte det?"
"Jo, det räcker", svarade han och log. "Det räcker för alltid."


och jag kan säga att den var lika bra andra gången!

..Even when it seems impossible. Even when each tick of the second hand aches like the pulse of blood behind a bruise. It passes unevenly, in strange lurches and dragging lulls, but pass it does. Even for me.

I could see it in your eyes, that you honestly believed that I didn’t want you anymore. The most absurd, ridiculous concept—as if there were any way that I could exist without needig you!

When you loved the one who was killing you, it left  you no options. How could you run, how could you fight, when doing so would hurt that beloved one? If your life was all you had to give you beloved, how could you not?

Det har absolut varit en seg dag.. Men jag gillar det lite ändå och tror att det var välbehövt. Veckan har trots allt varit ganska hektisk och fullspäckad. Gårdagen var underbar och jag kan inte säga annat än att det var det vackraste jag sett. De är så fina ihop att man nästan smälter. Jag är oerhört tacksam att jag över huvud taget fick vara med! Det är ingen idé att beskriva hur fin och bra kvällen var, det enda jag kan säga är att det var underbart.
Dock tar det på ens krafter, både att dansa och servera, men också att ha så roligt. Så idag blev det en seg och lugn dag och jag har för det mesta legat i sängen och läst När jag hör din röst. Inte blir mitt beroende bättre av det, bara värre och värre för varje sida jag läser. Det är knasigt, jag har nog aldrig varit så besatt av någonting förut.
Suttit lite vid datan har jag också hunnit med, och jag vet att jag egentligen inte borde göra nåt av det, för jag borde verkligen plugga. Men jag orkar inte med det, det känns bara så himla jobbigt, segt, trögt, tråkigt och onödigt nu för tiden. Jag undrar vad som har hänt? Det enda jag kan göra är helt enkelt att lita på mig själv och tro på att jag jobbar bättre i skolan och ser till att få det gjort där istället.