Så här ser jag ut idag, och imorgon kommer det förmodligen vara mycket, mycket värre. Svullnaden blir bara större och större, och det blir bara blåare och blåare. Ryggen gör ont och jag vill inte alla vara skadad längre, nu när allt 'ntligen blicit bra med den andra skadan. Må detta bara vara något tillfälligt.

Gymnastiktävling i Trollbäcken stod på schemat.
Jag och Eve åkte in till Norrtälje redan på lördag kväll för att sova i skeppet och kolla lite på melodifestivalen. Efter mycket om och men och några små missöden lyckas vi få på tv o hinner kolla en liten stund på både Robinson och Melodifestivalen. Sedan blev det sovdax och upp kvar i sex dagen efter.
Trevlig bilresa mot Tyresö (jag o Eve sov hela vägen). Inte alls så jättepeppade var vi men det skulle bli kul att tävla och vi satsade stenhårtpå GULD. Bara tre lag med på Fristående och Hopp, och två lag på Tumbling. Alltså skulle vi helt klart åka därifrån men tre medaljer.
Förträningen på fristående går hyfsat, förträningen på hopp går inte jättebra och förträningen på tumbling går åt skogen. Vi hinner köra ett varv, sedan var det flickis-salto som gällde. Jag körde en konstig flickis, bestämmer mig för att inte köra en salto, ändrar mig sedan och tänker slänga mig runt. Får absolut ingen rotation alls, paniken sprider sig och jag vet inte om jag ska försöka göra klart volten eller hur det ska bli. Helt plötsligt landar jag, typ på skulderbladen har dom sagt till mig efter.
Många, många tankar snurrar runt. Tänker resa mig men det smärtar något otroligt i ryggen och jag kan inte göra annat än skrika och gråta.
Det rinner blod frånögonbrynet där jag lyckats slå i knät i landningen. Jag gråter. skakar, har svinont och vill bara därifrån.
Alla springer fram, allt bli rötigt, kaos i hjärnan och jag kan inte riktigt tänka klart. Tänker i alla fall att jag kanske kan vara med på hopp och fristående, men sedan sätter jag mig upp och det gör förbannat ont. Stå försökte jag också och då var det som om allt bara blev dåsigt för att det gjorde så ont.
Efter det gick allt fort, jag grät, skakade, fick grymt dåligt samvete, hade sjukt ont, grät ännu mer, fick mycket ondare, blir inskuffad i en ambulans och åker till Södersjukhuset, Eva följer med.
Där är det kontroll av medvetandet och annat jobbigt, även blodprov skulle tas och jag har tydligen blivit räddför det för jag blev himla nervös. Två gånger blev dom tvugna att stick mig också, bara för att dom inte hittade rätt första gången. Sedan får vi ett rum där vi kan ligga och vänta på läkaren. Blir tvungen att ta av mig både dräkt o trikåer, Eva fick hjälpa till. Efter ca 40 minuter, av smärta, kommer läkaren och känner, klämmer, frågar,pratar, kontrollerar och kollar läget.
Det är förmodligen ingen fara med ryggraden och röntgen var onödig, så därefter fick vi åka hem, fortfarande men en enorm smärta i ryggen och ett svullet öga som bara blir värre. Blir inte ryggen bättre måste vi åka o röntga, ögat kommer ta tid innan det är i vanlig storlek igen.

Världens bästa lag har jag som stöttade mig  och bara ville mitt bästa! och fastän de inte hade någon chans genomförde de hela tävlingen för min skull. och grymma var dom också för dom tog hem silvermedaljen i fristående, trots att dom bara körde sju fast det stog på bedömningsunderlaget att vi skulle köra åtta.
Ni är dom bästa som finns, tack!!
Tack Eva som följde med mig!
Tack Pella och Mathildas pappor somkörde Evas bil till sjukhuset och missade hela tävlingen, ni är änglar allihopa!