Igår var den, utan tvekan, värsta dagen i mitt liv. Början av dagen var kanske inte så speciell. Jag kände mig fortfarande lite krasslig och jag hade hostat hela natten. Men fram mot dagen började jag må bättre och halv tre åkte jag in med bussen till norrtälje för att ha min akrobatikgrupp. Så jag kommer dit och allt börjar bra. Men sen ska jag göra bakåtbryggor som sista varv med dom. Så jag säger åt dom att göra en brygga när jag passar och sen så försöker dom gå ner i brygga själv och sparka över. och jämt när dom ska försöka gå ner i brygga själva brukar vi lägga dit en mjuk madrass men det tänkte ju inte jag på. men det gick bra i början och Julia var så nära att klara det.  Men så ska vi göra sista gången och så ska hon visa för Eva tror jag. Men så blir det väldigt fel och det smäller till och när jag tittar dit så är armen helt krokig. Den har alltså gått av och sitter inte alls där den ska. . Så det var alltså armen som small när den gick av, fy sjutton avd hemskt det var. Så Eva rusar och hämtar sin mobil och säger åt mig att samla ihop hennes saker för hon måste till akuten. Så jag irrar omkring och försöker hitta hennes jacka och skor, men jag hade ingen aning om vad hon hade på sig och ingen annan heller. men jag hittar det tillslut och ger det till henne. Eva står fortfarande och pratar i telefon och försöker samtidigt lugna Julia, vars arm är helt av. Förstå vilken smärta. Men jag tänker att jag måste ju gå in till dom andra. så jag går in och stänger dörren. jag hade ingen aning om vad jag skulle göra. Skulle jag sätta mig ner och prata med dom,vad sjutton skulle jag säga då?! jag är ju sämst i världen på att prata. Så jag tänker att vi kör väl på med lite strömvarv så dom får nåt annat att tänka på.  jag mådde så illa och trode att jag skulle svimma och mina händer och ben bara skakade. Helst av allt hade jag velat låsa in mig på toaletten och lägga mig ner och gråta för det var så jäkla hemskt. Men det kunde jag ju inte göra. så jag mosar mina händer för att dom andra inte ska se att dom skakar och så kör vi på med strömvarv i vad som känns en evighet. Sen kommer Eva tillslut tillbaka och vi sätter oss ner och pratar en stund. ambulansen kom och hämtade Julia och hennes föräldrar hade också kommit. Jag tyckte alla barnen verkade rätt lugna, jag var absolut mest skakig av alla. och illa mådde jag också.
Men sen var träningen slut och jag satte mig i köket och åt en halv banan och tänkte inte så mycket mer på det.

Tjugo över sex kom mamma och hämtar mig och Eve för Eves klass skulle ha slutkonsert som vi skulle gå på. och då berättar jag för både mamma och Eve och det hugger till inom mig så fort jag tänker på det och jag var fortfarande helt skakig. Men under första delen av konserten gick det bra. Sen var det fika paus och då vart mamma tvungen attt gå för hon skulle och dansa, så jag vart lämnad ensam. Så jag sitter en till timme och kollar på deras konsert och då känner jag hur det bara spänner i vänster sida av magen och sen går upp i bröstkorgen och det går aldrig över. så jag sitter där och tror att jag ska dö. sen börjar det kännas som att nån hugger mig med en kniv i bröstet varje gång jag andas ut och så domnade mina fingertoppar bort. jag trode verkligen att jag skulle dö och jag hade ingen aning om vart jag skulle ta vägen. Men tillslut slutar konserten och jag och Eve nästan springer ner till skeppet för där var mamma och jag ville bara åka hem. Det är ett mysteriu hur jag lyckades ta mig ändå från roslagsskolan till skeppet för då hade jag verkligen dö ont. Men sen på skeppet sätter jag mig ner och kan knappt andas för att det gör så ont. Tillslut kommer mamma och hon hämtar Eva som känner lite på magen och frågar hur det känns och hon  tycker att vi ska åka till akuten. och jag som bara ville komma hem.
Väl på akuten får jag i alla fall lägga mig ner och det onda i bröstet går över. Men jag mådde fortfarande jätte illa. Sen tog doml ite prover för att kolla mina värden och allt såg bra ut. det tog såklar en evighet innan jag fick träffa läkaren men dom kom i alla fall fram till att  jag bara var chockad från händelsen med julia och allt det, att det vart nåt trauma och att det var så min kropp reagerade. Och så hade jag ätit och druckit dåligt och hostat hela natten. Så det var inte så konstigt att jag mådde som jag gjorde.

Nu mår jag i alla fall bättre, fast jag har legat och hostat hela natten så jag har fortfarande lite ont i bröstkorgen, men inte alls lika ont som igår. och varje gång jag tänker på vad som hände och på Julia så hugger det till. för jag känner mig så skyldig. Jag vet ju att det inte är mitt fel men det känns ändå så. Det var ju jag som sa åt dom att försöka själva. och det där hemska ljudet och armen som var helt krokig. det måste ha gjort så fruktansvärt ont.
 Det var absolut den hemskaste dagen i mitt liv!!!